Statsskick: Republik.
Yta: 56 538 km².
Huvudstad: Zagreb.
Invånarantal: Ca
4,8 miljoner.
Språk: Kroatiska, serbiska.
Religion: 76 % katoliker, 11 % ortodoxt kristna, muslimer, protestanter.
Valuta: 1 Euro = 100 cent
Visumtvång för svenska medborgare: Nej
Tidsskillnad (svensk vintertid): Ingen.
KROATIEN
Denna resa gjorde jag tillsammans med min vän Marija. Vi valde att åkte till badorten Opatija i Kroatien. Mitt resesällskap hade släktingar i Kroatien och hade besökt dem när hon var liten så vi valde att även göra en avstickare inåt landet för att besöka dem.
Jag beställde en paketresa med buss till Opatija i Kroatien.
Opatija ligger mycket vackert vid Adriatiska havet omgivet av det 1396 meter höga berget Ucka. Opatijas riviera sträcker sig 20 kilometer längs Kvarnergulfen. Staden har sedan slutet av 1800-talet varit aristokratins semester- och badort. Namnet kommer från 1100-talet då benediktinermunkar kom till den lilla fiskebyn som tidigare låg här för att bygga sig ett kloster, en så kallad "opatija".
Fram till 1844 var Opatija inte mer än just en liten fiskeby, då affärsmannen Iginio Scarpa byggde sin semestervilla Angiolina i byn. Sedan dess skedde en stor inflyttning av förmögna personer som bosatte sig här och uppförde den ena lyxvillan efter den andra.
Opatija vackert omgiven av det blå Adriatiska havet och det grönskande berget Ucka.
Den kroatiska skärgården består av över 1100 öar. Vattnet längs med Kroatiens kust hör till det klaraste och renaste i hela Medelhavet.
Opatija och Kvarnergulfen undkom den massiva granatbeskjutningen under inbördeskriget, till skillnad från Split och Dubrovnik. Opatija är ett perfekt resmål för nyförälskade par, barnfamiljer och pensionärer. Nöjeslivet är inte vidare utbrett utan Opatija passar den som hellre bara vill sola, bada och promenera längs med strandpromenaden. Den som bara vill festa och röja rekommenderar jag något annat ställe.
Valutan i Kroatien är idag Euro men när jag gjorde denna resa 2001 hette valutan kuna.
Mobiltelefon fungerar utmärkt i Kroatien, men det är långt ifrån gratis. Själv hade jag med min som väckarklocka och för att kunna slänga iväg SMS.
Telefonkort finns att köpa i kiosker och på postkontoren. Billigast är att ringa från de små telefonhytterna på postkontoren. Man behöver inget telefonkort utan betalar bara för samtalet. Efter samtalet skrivs ett kvitto ut på summan och samtalstiden och man betalar sedan i kassan.
I Kroatien talas kroatiska men många talar även italienska i regionen runt Opatija. Ungdomar och personal på hotell och restauranger kan bra engelska men i Opatija kommer man längst med tyska.
Solsken, palmer och vackra byggnader. Opatija är mycket vackert...
I Göteborg klev vi på bussen som skulle köra oss ner till Kroatien. Resan skulle gå genom Danmark (via Öresundsbron), Tyskland, Österrike, Slovenien och till sist Kroatien. I Österrike skulle vi få byta till en minibuss för fortsatt transport till Kroatien, bussens egentliga mål var Ungern. Detta berodde på att researrangören hade för få bokningar till just Opatija.
Bussresan tog nästan ett och ett halvt dygn. Trots flera pauser under bussresan kändes det i baken och ryggen efter några timmar. För att göra en långfärdsresa i buss någorlunda behaglig bör man ta med sig en filt (på natten kan det bli riktigt kyligt, särskilt om luftkonditioneringen är på), något att läsa, en uppblåsbar nackkudde, en mp3-spelare och det viktigaste av allt - öronproppar (bara för att man vill sova när klockan är två på natten är det inte säkert att de som sitter i sätena bakom vill).
Så fort vi passerat över den mäktiga Öresundsbron in i Danmark började det att spöregna. Det regnade till och från hela vägen ner till Österrike. Några mil utanför Wien bytte vi och ett annat par till en vit och rymlig minibuss. Man satt betydligt bättre i minibussen än i den stora turistbussen. Det var en härlig känsla att susa fram i 130 km/tim på Autobahn (Schnellstrasse i Österrike)
mot den stora bussens 80 km/tim. Det började spöregna men vi fortsatte obehindrat mot Graz och gränskontrollen i Spielfeld. Minibussen rullade över gränsen och in i Slovenien. Slovenska landsbygden var otroligt vacker med höga kullar och små pittoreska byar så långt ögat nådde. Utanför Ljubljana såg vi en otäck bilolycka med en person fastklämd i ett bilvrak, vår chaufför fortsatte obekymrat i 110...
Efter en stund kom vi fram till gränsen till Kroatien. Vi visade våra pass för gränspoliserna men de brydde sig inte om att stämpla våra pass. När minibussen rullade in i Kroatien började det att regna ännu mer. Trots att vindrutetorkarna gick på högvarv såg man inte många meter framför sig. Vi var äntligen framme i Opatija och vårt hotell vid sjutiden på kvällen. Blöta och trötta i kroppen efter bussresan checkade vi in på Hotel Paris.
Mannen i receptionen informerade oss om vilka tider det serverades frukost och middag. Vi hade betalat för halvpension men jag förklarade för receptionisten att vi skulle hälsa på bekanta utanför staden och avra borta några nätter. Han ryckte på axlarna och sa med ett leende att rummet var betalt så för honom gjorde det ingenting...
Trötta efter resan klev vi till sist in i vårt rum nummer 213 på Hotel Paris. Det var helt okej med en mycket vacker byggnad mittemot vårt fönster. Om man tittade snett åt höger skulle vi ha sett havet men det spöregnade fortfarande.
Det fanns inte så mycket annat att göra än att börja packa upp, duscha av oss resdammet och byta om för att gå ner till hotellrestaurangen. Det serverades en trerättersmiddag varje kväll. Maten var bra men inte någon större sensation. Restaurangerna i Opatija lockade mer men hade man betalat för halvpension så...
Vi steg upp tidigt följande morgon. Vi åt en god frukost på hotellet och gick sedan ner till strandområdet. Det var otroligt vackert med de stora husen med alla utsmyckningar och blomsterarrangemang på balkongerna. Längs huvudgatan Marsala Tita ligger de flesta hotellen, affärerna, resebyråerna och restaurangerna. Det mäktiga berget Ucka låg majestätiskt som en skyddande mur runt staden och på dess kullar låg vackra villor.
Vi passerade flera försäljningsstånd som sålde souvenirer, virkade dukar, handmålade prydnadssaker, kläder med mera.
Vackra och ståtliga villor finns överallt i Opatija.
Dess grönskande trädgårdar är lika vackra som arkitekturen.
Vi fortsatte längs strandpromenaden (Lungomare) söderut. De klarblåa vågorna från Adriatiska havet slog in mot klipporna nedanför promenaden. Solen sken och temperaturen i luften var perfekt. Av regnmolnen från kvällen innan syntes inte ett spår. På vår promenad passerade vi de små samhällena Icici och Ika. Jag njöt av det vackra vädret och landskapet och tog flera kort längs strandpromenaden. Efter ungefär åtta kilometer kom vi fram till fiskebyn Lovran.
Den långa och vackra strandpromenaden (Lungomare)
sträcker sig förbi små byar och vackra badvikar.
I Lovran åt vi lunch på Restaurant Kvarner belägen vid småbåtshamnen. Jag åt Ražnjici (grillspett) för 35 kuna (ungefär 48 svenska kronor) medan Marija beställde in en wienerschnitzel för 40 kuna (55 kronor). Från restaurangen hade vi en fin utsikt över småbåtshamnen och S:t Georgekyrkan (Crkva svetog Jurja) från 1300-talet.
Småbåtshamnen och Restaurant Kvarner i Lovran.
Att äta på restaurang i Kroatien är betydligt billigare än i Sverige, utanför Opatija och de andra turiststäderna är priserna betydligt lägre. Dricks är inte obligatoriskt, men det är alltid välkommet att avrunda summan till ett passande jämnt belopp. Har du bara beställt kaffe eller en Coca-Cola så förväntas ingen dricks, bara efter en måltid eller ett par drinkar.
För en halvliter inhemsk öl får man betala runt femton kuna (20 kronor) i Opatija medan samma öl längre in i landet kostar omkring åtta kuna. Köper man en 50 cl ölflaska i en mataffär kostar den bara tre kuna.
Bland de inhemska ölsorterna i Kroatien är
Karlovacko och Ožujsko de mest kända.
En malo pivo (liten öl), ca 30 cl, kostar mellan 6 och 10 Kuna. En veliko pivo (stor öl), ca 50 cl, kostar mellan 10 och 15 Kuna.
Efter vår välsmakande lunch gick vi tillbaka till Opatija.
Strandpromenaden är ett absolut måste. Hela strandpromenaden är tolv kilometer lång (från Volosko till Lovran). Behöver man vila benen är det bara att slinka in på en servering eller sätta sig på en av parkbänkarna som kantar promenaden.
Vi spenderade resten av dagen i Opatijas centrum. Vi besökte vackra parker, butiker och en och annan glassbar. Vi passerade flera resebyråer som sålde dagsutflykter på huvudgatan Marsala Tita. Vi fastnade för en resebyrå som sålde dagsutflykter till Venedig, Italien. Vi klev in och köpte varsin biljett till Venedig för nästa dag. Biljetten kostade 420 kuna per person (knappt 600 svenska kronor).
När solen sakta gick ner över Opatija gick vi tillbaka till hotellet. Vi åt middag i hotellrestaurangen, antagligen inget sensationellt då jag inte minns vad som bjöds.
Efter middagen småpratade vi en stund med den
trevlige receptionisten och han gav oss några bra tips på sevärdheter i Opatija och ett par restaurangtips. Vi sade godnatt...
Vi vaknade upp till en ny dag. Det hade blivit tisdagen den 5 juni och vi skulle till Venedig. Efter frukosten blev vi upphämtade av en buss utanför hotellet. Bussen körde upp över berget Ucka och in i provinsen Istrien med dess kraftigt kuperade terräng. Vid vägkanterna växte tusentals vallmoblommor och den berömda vita stenen från provinsen syntes i flera byggnader och i murar längs vägen. Efter en dryg timma var vi framme i staden Rovinj (Rovigno på italienska), där färjan till Venedig skulle avgå ifrån.
Rovinj är en av de vackraste städerna i hela Istrien och Rovinjs gamla stadskärna är ett måste att besöka.
Ett extra plus är att gatorna i stadens centrum är bilfria.
Stadens historia går tillbaka till romartiden och staden har belägrats, förstörts och återuppbyggts under 2000 år av goter, germaner, slaver och venetianer.
Lägg märke till alla TV-antennerna på hustaken, hur många som helst!
Den slitna men charmiga staden Rovinj.
Högst upp på en kulle i den gamla staden står S:t Euphemiakatedralen från 1736. Dess 60 meter höga klocktorn är ett välkänt landmärke. Hamnen i Rovinj omges av slitna men vackra byggnader i olika färger. Här i hamnen S:t Katarina (Luka Sveti Katarina) väntade snabbfärjan "Princess of Dubrovnik" på att köra oss den två timmar långa båtturen till Venedig.
Hamnen Luka Sveti Katarina i Rovinj.
KROATIEN - Tillbaka igen från Venedig...
Hela tisdagen gick åt i Venedig, men vilken upplevelse! Vi var båda mycket nöjda med dagsutflykten och överens om att en dag var alldeles för lite för att hinna se och uppleva Venedig.
Vi vaknade upp till Sveriges nationaldag. Efter frukosten
gick vi ner till strandpromenaden för att sola och bada. Solen värmde skönt från den molnfria himlen men det var fortfarande kallt i vattnet. Vi hittade en egen klippavsats med en badstege som var täckt med rostflagor. Jag hoppade i det klarblåa havet men kom fort upp igen. Det var skönt att ligga och soltorka och kisa ut över havet.
Vi köpte varsin glass från en av de otaliga glassförsäljarna i centrum.
Vacker vy från strandpromenaden. Adriatiska havet bjöd på svalkande bad.
Tyvärr regnade det hela eftermiddagen men vi trotsade regnet och promenerade en stund. Regnet tilltog och vi sökte skydd i hotellrestaurangen. Vi hade bestämt hemifrån att vi skulle besöka släktingar till min vän i den lilla byn Orljavac i provinsen Slavonien. Vi gick och lade oss tidigt.
Nästa morgon packade jag min ryggsäck och min vän envisades med att släpa på sin tunga resväska.
Vi skulle åka till byn Orljavac via Zagreb. Vi hoppade på bussen och betalade biljetten vilkenj kostade 97 kuna enkel resa. Sju extra kuna kostade det om man hade större bagage med sig, vilket vi hade. Bussen körde över de höga bergen och ner i underbart vackra dalar. Mitt i skogen hoppade det på en biljettkontrollant men våra biljetter var giltiga. Själva bussresan tog ungefär fyra timmar. Bussen släppte av oss på den stora bussterminalen
Autobusni Kolodvor i centrala Zagreb.
I en biljettlucka köpte vi bussbiljetter till Požega i regionen Slavonien (Slavonska Požega). Biljetten kostade 84 kuna och bussresan tog nästan tre timmar. Vi hade inte tid att vandra runt i Požega utan ville komma fram till byn Orljavac så fort som möjligt.
Bussterminalen
Autobusni Kolodvor
i Zagreb.
Vi försökte lista ut vilken buss som gick till Orljavac. Vi frågade några busschaufförer och även en ung kvinna i biljettkassan men de kunde ingen engelska. Jag sa "autobus" och sedan "Orljavac" medan jag såg frågande ut. De skakade bara på huvudet och sa "taxi". Det fanns bara en taxi på hela bussterminalen men ingen taxichaufför. Efter en kvart dök taxichauffören upp och jag frågade hur mycket han ville ha för att köra oss till Orljavac. Efter en stunds förhandlingar och efter att jag visat honom mina färska tyska D-marksedlar var vi välkomna att hoppa in i hans svarta taxi.
De två milen till Orljavac gick fort och vi passerade flera förstörda hus på vägen. Chauffören frågade på tyska vad vi skulle göra i Orljavac. Jag sa "vänner" på tyska och han nickade. Det var inte ofta han körde utlänningar, sa han.
Orljavac och de andra grannbyarna i området drabbades hårt av kriget (särskilt de hus och byar som beboddes av serber). Var och vartannat hus var förstört och utbränt. I stort sett alla hus hade fortfarande spår av granatsplitter på fasaden, drygt tio år efter krigsutbrottet. Trädgårdarna var helt igenvuxna och det växte höga träd och buskar i resterna av de hus som var förstörda. Det var en mycket overklig upplevelse att köra flera mil genom byar där nästan alla hus bestod av ruiner.
Det var inte bara soldater ur den kroatiska armén som hade förstört husen, även forna grannar hade länsat och skövlat de hus där ägarna hade flytt. Efter skövlingen sattes ofta husen i brand så att det inte skulle finnas något att återvända till. Man beräknar att över 200 000 serber fördrevs från sina hem och byar bara i detta område under kriget. Över 3000 personer är fortfarande "försvunna".
Oroligheterna i det forna Jugoslavien startade 1989, efter Berlinmurens fall. President Slobodan Milosevic hårdnade sitt grepp om de sex delrepublikerna i Jugoslavien. Kroaterna nekades självstyre och 1991 utropade Kroatien ändå sin självständighet vilket Milosevic svarade med militärt våld. Styrkor från Serbien och Montenegro attackerade Kroatien.
Slavonien befolkades främst av serber. Den jugoslaviska armén lyckades ta över stora delar av Kroatien i början av kriget, även den serbdominerade provinsen Slavonien. Den kroatiska armén genomförde sommaren 1991 "Operation Storm" för att återerövra området. Detta är en av de största militära operationerna i Europa efter andra världskriget. Med 155 000 man och hundratals stridsvagnar angrep man staden Krajina, som var belägrat av serbiska styrkor. I detta blixtanfall vann man en överväldigande seger. På två dagar flydde nästan 300 000 serbiska civila från området för att undkomma den kroatiska arméns framryckning.
I oktober 1991 kom order att 26 byar i området nedanför bergen Papuk och Psunj skulle evakueras. Det var främst byar med serbisk befolkning men också tre byar med blandad befolkning. Evakueringen gällde dock bara serber. De byar som evakuerades var bland annat Podsrece och Orljavac, de byar som vi besökte. Invånarna hade 48 timmar på sig att ge sig av. Enligt dokument bodde det drygt 2100 personer i dessa byar. De fick bara ta med sig det allra nödvändigaste; mat, kläder, toalettartiklar, sängkläder och viss boskap.
Jag varken försvarar, tar någons sida eller glorifierar någon part i kriget. Alla stridande parter i kriget i forna Jugoslavien gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser - brott mot de mänskliga rättigheterna och brott mot Genèvekommissionen. Det jag skriver om är det jag själv fått sett, upplevt och hört av de som antingen tidigare bott eller som nu bor i området. Hade jag exempelvis rest i Kosovo, Sarajevo eller Belgrad hade jag skrivit om det.
Det är inte överallt i Kroatien man är välkommen...
När vi kom fram till en liten korsning i Orljavac kände Marija igen sig (hon hade inte varit här sedan 1989). Chauffören stannade och tog tacksamt emot mina D-mark. Det var inte många människor i byn och de få som vi såg tittade både nyfiket och misstänksamt på oss. Jag gissar att det inte var varje dag det dök upp svenska turister i dessa områden. Marija frågade två unga män var hennes bekanta bodde. När hon sa deras namn ryckte de bara på axlarna och skakade på huvudena. Både jag och Marija förstod att alla känner alla i byn men då vi sa serbiska namn och det var kroater vi frågade ville de inte hjälpa oss...
Vi mötte en kvinna med en barnvagn. När vi frågade henne pekade hon på några hus vid vägkanten och sa att det var där de bodde. Mellan hustomten och vägen rann en smal bäck men den korsades av en liten bro. På tomten fanns två större hus, det ursprungliga huset som förstördes under kriget men som nu var återuppbyggt och reparerat samt ett alldeles nybyggt hus som EU hade varit med att bidra till. I trädgården fanns en liten uteplats med bänkar och ett bord och som "tak" hängde vinrankor.
Den pittoreska lilla byn Orljavac i Slavonien, Kroatien.
Den gästfrihet och vänlighet vi möttes av var helt fantastisk. Den lilla byn låg vackert omgiven av gröna fält och tät lövskog. Detta var perfekt avkoppling med ren frisk luft, vacker natur och ingen stress. All mat vi åt kom från trädgårdens grönsaksland och köttet från granngården. Även husets plommonbrännvin šljivovica (uttalas "slibovitscha) och körsbärslikören var hembränd. Det gick inte att tacka nej när glas efter glas av det starka plommonbrännvinet hälldes upp. Lite smålulliga blev vi serverade middag och sedan visades vi runt i byn. I stort sett alla husen hade spår efter granatsplitter på fasaderna.
Bostadshus i Orljavac med skador från kriget.
Tillbaka till huset igen matade vi hönsen i hönsgården med "dud" (mullbär). Solen var på väg ner och det blev kolsvart utanför fönstren. Vi åt en sen kvällsmåltid innan vi lade oss. Jag fick sova på soffan i vardagsrummet. Jag delade rum tillsammans med mannen i huset. Jag vaknade flera gånger på natten då han mumlade i sömnen och vid något tillfälle skrek högt. Jag fick sedan förklarat att han led av posttraumatisk stress efter kriget. Han hade fruktansvärda mardrömmar och kände otrolig skuld att han överlevde kriget men inte hans hustru.
Följande morgon åt vi frukost bestående av sallad och omelett gjord på ägg från hönsgården. Omeletten smakade otroligt gott, måste bero på mullbären hönsen blev matade med.
Vi promenerade bort till den lilla grannbyn Podsrece (uttalas "Podzretche"). I Podsrece var Marijas far uppväxt och här ägde de även två hus och lite mark. Det ena huset stod klart precis innan krigsutbrottet. Nu var allt förstört. All inredning, kläder, möbler, spisen, badkaret och handfatet var stulet. Forna grannar hade nu inrett sina hus med de stulna möblerna och vitvarorna.
Vi kom fram till den lilla kyrkogården där Marijas farfar låg begravd. Under kriget skändades flera av gravarna. Gravar öppnades och gravstenar sparkades omkull och de fotografier som prydde gravarna antingen slogs eller sköts sönder. Efter en stunds letande fann vi farfaderns grav och den omkullvälta gravstenen. Vi hjälptes åt att lyfta upp den tunga marmorstenen på dess ursprungliga plats. Flera av gravstenarna hade kulhål.
Alldeles vid kyrkogården stod ett monument från andra världskriget. Det hade rest för de hjältar som stred mot nazisterna, men då hjältarna var serber förstördes monumentet under kriget.
Ruiner i byn Orljavac.
Solen stekte och det var närmare 30 grader varmt. Vi gick omkring i flera ruiner efter bostadshus innan vi styrde stegen tillbaka till Orljavac.
Senare på eftermiddagen kördes vi till grannbyn
Zvecevo av en bekant till familjen vi bodde hos. I Zvecevo fanns innan kriget ett stort hotell med plats för över 1500 gäster med restaurang, konstgjord sjö och bowlinghall. Nu var allt förstört utom de delar som hade inhyst den kroatiska armén under kriget.
Det var spökligt att gå omkring i ruinerna av hotellet. Alla hotellrummen stod kvar men var totalt utbrända och inget möblemang fanns kvar. Nu var golven täckta med avföring från de får som vallades i området. Stanken där inne var olidlig.
Ruiner i Zvecevo.
Vid en konstgjord sjö där det tidigare legat en restaurang stod bara de utbrända väggarna kvar. Området var tänkt att bli en turistort för vinterturister innan kriget bröt ut. Här fanns två skidbackar med fungerande liftar och man hade planer på att bygga en flygplats. Nu blev det inte så...
Jag i Zvecevo.
Vi åkte runt på småvägar och såg på nedbrända byar och ruiner. Vi stannade till vid en simpel vägkrog och fikade. Mannen körde sedan tillbaka oss till Orljavac.
Här nere pratar man om kriget som "katastrofen" eller "tragedin". Människor jag pratade med (både kroater och serber) sa att det hela var galenskap och att folk var som galna (forna grannar och soldater). Nu efteråt har folk svårt att förstå och erkänna vad de gjort. Fortfarande finns det hat men många försöker att glömma och förlåta. Tyvärr räcker det med en liten gnista för att hela området bokstavligen skall fatta eld igen.
Fortfarande använder man sig av häst och vagn.
Vi tog farväl av vårt värdpar och åkte tillbaka till Opatija. I Zagreb köpte vi bussbiljett som gick till Rijeka utanför Opatija. Denna biljett var billigare än om vi köpt biljett direkt till Opatija. Från Rijeka till Opatija går det flera bussar varje timme. Vi hälsades välkomna av den trevliga personalen i hotellreceptionen när vi återvände sent på kvällen. De ordnade att vi blev serverade vår middag på vårt hotellrum istället för i hotellrestaurangen. Vi åt vår sena middag och somnade gott.
Nästföljande morgon bar vi ner våra tomma tallrikar till köket och åt en stadig frukost. Vi promenerade runt i Opatija och shoppade. Marija fastnade för handvirkade dukar som gamla romska gummor sålde längs med strandpromenaden. Efter viss prutning gjorde hon ett fynd. Efter shoppingen tog vi bussen till grannstaden Rijeka. Buss 32 åker flera turer i timmen och en enkel biljett kostar 11 kuna. Man kan köpa bussbiljett antingen på bussen eller i tidningskiosker, det är samma pris oavsett var biljetterna inhandlas. Biljetten måste stämplas i en stämpelautomat ombord. Glöm inte det! Biljettkontroller är vanliga och bara för att man är turist så kommer man inte undan.
Se till att ha gott om sittfläsk. Sätena på de kroatiska bussarna är stenhårda.
Rijeka är en hamnstad knappt två mil från Opatija. På dess huvudgata Korzo finns flera stora varuhus och här får inga bilar köra. Mitt på gågatan står Gradski toranj (stadstornet) som markerar den tidigare vattenlinjen. Tornet kallas allmänt för "Pod uriloj". Passerar man genom porten i tornet kommer man till Stari grad, den gamla staden.
Huvudgatan Korzo i Rijeka.
Vi besökte flera varuhus och butiker längs med Korzo. Vi åt lunch på en uteservering med utsikt över Korzo och dess myller av människor. En liten pojke kom fram till vårt bord och tiggde pengar. Han blev genast ivägkörd av servitören. Tiggare såg man inte skymten av i Opatija men i Rijeka fanns en hel del, främst ungar i slitna och smutsiga kläder.
Vi promenerade ner till småbåtshamnen och tittade på båtar en stund. Solen sken och det var strålande fint väder. Vi styrde stegen tillbaka mot bussterminalen och tillbringade en timma i marknadsområdet med sin frukt-, blom- och fiskmarknad. Rijeka är en industristad men gamla stan och området runt Korzo är väl värt ett par timmars besök.
Småbåtshamnen i Rijeka.
Marknadsområdet i Rijeka.
Vi köpte varsin bussbiljett tillbaka till Opatija i en liten tidningskiosk. Tillbaka i Opatija tänkte vi sola men det var ingen idé då himlen var tjock av tunga mörka moln. Istället gick vi omkring på Marsala Tita och tittade på de vackra byggnaderna och åt middag på en mysig restaurang.
Statyn "Flicka med fiskmås" från 1956 är en välkänd symbol för Opatija.
Tillbaka på hotellet tittade vi på anslagstavlan i receptionen. Det anordnades halvdagsturer till droppstensgrottan Postojna i grannlandet Slovenien. Vi köpte varsin biljett för 230 kuna/person. Vi struntade i middagen som serverades på hotellet och gick och lade oss istället.
Nästa morgon sov vi länge innan vi gick ner och åt frukost. Vi gick runt lite längs vattnet och strandpromenaden innan klockan blev 14.00 och vi skulle hoppa på bussen som skulle köra oss till Postojnagrottan i Slovenien.
KROATIEN - Tillbaka från Postojnagrottan i Slovenien...
Postojnagrottan var verkligen sevärd! Tillbaka i Opatija åt vi middag på hotellet. Vi packade inför hemresan nästföljande dag.
Det hade hunnit bli tisdag och det var dags för hemfärd. Den lilla speceriaffären alldeles bredvid Hotel Paris såldes färskt bröd varje morgon. Att fylla deras färska bröd med ost, skinka eller korv kostade en struntsumma. Det var bara att peka på vad man ville ha som fyllning. Brödet fylldes till bristningsgränsen och blev perfekt färdkost på bussresan hem.
Jag rekommenderar verkligen Kroatien, och då i synnerhet Opatija och Kvarnergulfen. Det är förhållandevis billigt, säkert och otroligt vackert. Människor är trevliga, vänliga och hjälpsamma.
Trobojnica Ismo heter den kroatiska flaggan. I mitten finns Kroatiens statsvapen som består av den stora skölden med sitt schackrutmönster som kallas šahovnica (šah är det kroatiska ordet för schack). Ovanför huvudskölden finns fem mindre sköldar som representerar olika delar av landet – Zagreb och centrala Kroatien, Dubrovnik, Dalmatien, Istrien och Slavonien.
Sliten fasad i byn
Icici.
Offentlig toalett i Zagreb. Lika mysig som den ser ut...
Bär gärna pistol men inte här tack.
Skylt på entrén till en bank i Rijeka.
Några kroatiska souvenirer och delikatesser:
Vegeta: Kryddornas konung i Kroatien. Tillverkad sedan 1958 av företaget Podravka. I Sverige kan man hitta Vegeta i välsorterade livsmedelsbutiker.
Pršut: Kroatisk lufttorkad skinka.
Olivolja: Kroatisk olivolja hör till den finaste i världen.
Šlivovica: Plommonbrännvin som säljs i matbutiker och på barer runt om i Kroatien. På landsbygden kan man bli serverad hembränd Šlivovica, se upp, den är stark!
Några användbara ord och fraser:
Hej = Zdravo/bog
Hej då = Zbogom
God dag = Dobar dan
På återseende/hej då = Dovidenja
Tack (så mycket) = hvala (lijepa)
Bra! = dobro!
Ursäkta = oprostite
Var så god = Izvolite
frukost = Dorucak
Lunch = Rucak
Middag = Vecera
Hur mycket kostar det? = Koliko košta?
Toalett = Zahod
Buss = Autobuss
Apotek = apoteka/ljekarna
Polis = policija
Brandkår = vatrogasci
Doktor = doktor
Hjälp! = Upomoc!
Med reservation för förändringar som skett efter juni 2001.