UKRAINA

Kiev, Tjernobyl och Odessa.

I september 2012 åkte jag på en kortare resa till Ukraina. Landet hade förekommit i media under hela våren och sommaren då Ukraina tillsammans med Polen anordnade Europamästerskapet i fotboll 8 juni – 1 juli 2012. Men det var inte fotboll som lockade mig till Ukraina utan området kring kärnkraftsverket Tjernobyl som var skådeplatsen för världens absolut största kärnkraftsolycka 1986.
Ukraina är Europas näst största land, bara Ryssland är större. Ukraina gränsar till Moldavien, Polen, Rumänien, Ryssland, Slovakien, Ungern och Vitryssland.

Jag bokade mina flygbiljetter på Expedia.se. Flygbolaget som skulle ta mig till och från Ukraina var Turkish Airlines. På resan till Ukraina var jag tvungen att byta plan i Istanbul, Turkiet. Jag checkade enkelt in på Turkish Airlines hemsida och skrev ut mina boardingkort. Detta gjorde att efter att ha parkerat min bil på Landvetters långtidsparkering var det bara för mig att gå direkt till säkerhetskontrollen och sedan till gaten. Jag reste med endast handbagage på denna resa, annars hade jag varit tvungen att checka in det övriga bagaget.
Jag klev ombord Turkish Airlines flight TK 1798 till Istanbul. På Atatürk International Airport bytte jag sedan till flight TK 459 till Ukrainas huvudstad Kiev. Planet, en Boeing 737-800 landade på kvällen på Boryspil International Airport (IATA-kod: KBP). Detta är Ukrainas största flygplats och är belägen knappt 30 kilometer öster om huvudstaden Kiev.

Kiev är långt ifrån grått och trist.

Efter att ha fått visat upp mitt pass för en dryg passkontrollant fick jag fortsätta ut i terminalbyggnaden. Jag gick fram till en enkel informationsdisk och frågade efter bussar till centrum. Kvinnan bakom disken ryckte bara på axlarna och sa ”Terminal B”. Det visade sig att flygbussarna avgick från terminal B och F men att jag befann mig i den betydligt mindre terminalbyggnaden D. Efter en promenad på drygt tio minuter befann jag mig utanför terminal B och på håll såg jag flygbussarna. Buss nummer 322 avgår med jämna mellanrum.
En enkelbiljett till Kievs centralstation Kyiv-Pasazhyrskyi kostade 25 hryvnja (ungefär 22 svenska kronor i september 2012). Buss 322 gör även ett stopp utanför tunnelbanestationen Kharkivska, biljetten dit kostar 20 hryvnja. Biljett köper man ombord av föraren som innan avfärd går runt i bussen och tar upp betalning, se till att i största möjliga mån ha jämna pengar.
Efter ungefär 50 minuter stannade bussen vid slutstationen som var Kievs centralstation. Därifrån tog jag mig till tunnelbanestationen Vokzalna som ligger i anslutning till centralstationen.

Kievs tunnelbana (Metro) är ett utmärkt transportmedel och otroligt billigt. Det finns tre linjer; M1 (Röd, Sviatoshynsko-Brovarska Line), M2 (Blå, Kurenivsko-Chervonoarmiyska Line) och M3 (Grön, Syretsko-Pecherska Line). Som turist och besökare i staden under bara några dagar är det enklast att köpa polletter som fungerar som biljett. De blå plastpolletterna köper man i särskilda automater belägna vi ingångarna. Automaterna tar antingen emot 2-hryvnjasedlar (för en pollett) eller 10-hryvnjasedlar (för fem polletter). Polletten stoppar man sedan i spärren för att komma igenom. En enkelresa kostar således endast en pollet (2 hryvnja = knappt två kronor) oavsett om man åker en enda station eller tillbringar resten av dagen med att åka tunnelbana. Det går även att köpa månadskort för den som skall stanna längre i staden.

Pollettmaskin.

Tunnelbanevagn i Kiev.

Jag åkte från tunnelbanestationen Vokzalna till Khreshchatyk på röda linjen. TV-skärmar i taken på de nyare tunnelbanevagnarna visar nästa stopp med både kyrilliska och latinska bokstäver. Stationsnamnen ropas även ut i högtalare i vagnarna. Tunnelbanestationen Khreshchatyk har fått sitt namn efter avenyn med samma namn som är Kievs paradgata.
Jag tog mig upp på gatunivå igen och följde avenyn Khreshchatyk några hundra meter tills jag kom fram till mitt hotell på samma gata. Det fyrstjärniga Hotel Dnipro ligger mitt emot utställningshallen Ukrainian House vid Europatorget (Yevropeys’ka Ploshcha).
Jag checkade in och tilldelades rum 516. Rummet var ett enkelrum med ett litet badrum med dusch och ett minimalt badkar.

Hotel Dnipro, Kiev.

Jag gick sedan ut en kort stund längs Khreshchatyk och kom fram till självständighetstorget (Maidan Nezalezhnosti). Torget var skådeplatsen för den orangea revolutionen (Pomarantjeva revoljutsija) då hundratusentals människor samlades på torget för att visa sitt missnöje med valresultatet i det ukrainska presidentvalet 2004 som man ansåg vara riggat.
Jag åt lite kvällsmat på kaféet Coffee Life vid Självständighetstorget. Missa inte deras utsöka (och billiga) milkshakes. Jag satt en stund och nyttjade deras gratis wi-fi innan jag styrde stegen tillbaka till hotellet i kvällsmörkret.

Jag vaknade upp till en ny dag och begav mig till den stora matsalen på andra våningen för frukost. Hotellfrukosten bestod av allt ifrån flingor och yoghurt till stekt ägg och bacon. Det serverades även sill, sallad, frukt och flera konstiga röror. En pianist underhöll frukostgästerna.
Jag laddade inför dagens tur till det tidigare kärnkraftverket Tjernobyl (Chernobyl) och den nu övergivna staden Pripjat. Turen hade jag bokat hemifrån genom SoloEast Travel (www.tourkiev.com).
Dagsutflykten ”Chernobyl Tour” genom SoloEast Travel kostade 169 dollar (ungefär 1150 kronor). Jag betalade även ytterligare tio dollar för en liten geigermätare att ha under dagsturen. Det är långt ifrån gratis för en dagsutflykt till Tjernobyl men väl värt varenda krona.

Priserna för dagsutflykten varierar beroende på när man bokar och hur många som är med på turen.
Det är inte bara att hoppa in i en taxi eller ta egen bil till Tjernobylområdet. Hela området är avspärrat och man får endast tillträde med speciella tillstånd. Därför måste man boka turer genom särskilda reseföretag som ordnar med allt pappersarbete och tillstånd. Detta gör att man måste boka dagsturen minst elva arbetsdagar i förväg.

Efter frukosten gick jag ut och fortsatte mot Självständighetstorget. Deltagarna på turen skulle träffas utanför hotell Kozatskiy ett stenkast från McDonald's. En man prickade av oss från en lista och kontrollerade våra pass. Glöm inte passet! En bra idé är att packa ner något att äta (frukt, kex eller choklad) och en vattenflaska. Det serveras visserligen lunch men den serverades 15:00 och då hade de flesta av oss blivit riktigt hungriga.

Det är vissa regler som måste följas under besöket i den förbjudna zonen;

• Åldersgränsen för dagsturen är minst 18 år.
• Alla deltagare måste ha med sig ett giltigt pass. Passen kontrolleras flera gånger, bland annat vid gränsövergångarna till den förbjudna zonen.
• Man får inte ha sandaler, shorts/kjol eller t-shirt utan måste ha skor/kängor, byxor och tröja/jacka som täcker armarna.
• Fotografering är i stort sätt tillåtet överallt förutom just vid gränsposteringarna och vid några platser som guiden i god tid informerar om.

Jag hoppade ombord på en liten minibuss. Vi var sammanlagt tio personer på denna tur, en lagom stor grupp. Jag samtalade med två brittiska killar vars besök i Ukraina endast var för att åka på denna tur till Tjernobylområdet. Under den två timmar långa resan visades en intressant dokumentär om olyckan för 26 år sedan. Avståndet från Kiev till Tjernobyl är ungefär 110 kilometer.

Härdsmältan i kärnkraftverket Tjernobyl (Chernobyl) skedde klockan 01.23 den 26 april 1986 i dåvarande Sovjetunionen. Reaktor nummer fyra förstördes genom en enormt kraftig ångexplosion och ett moln med radioaktiva partiklar, främst cesium -137 och jod -131, spreds med vinden och spreds över främst nuvarande Vitryssland men även Ukraina, Ryssland, Polen, Baltikum och Skandinavien drabbades. Orsaken till Tjernobylolyckan var ett test som senare visade sig vara helt onödigt att göra. Man ville se om turbinerna i kärnkraftverket skulle kunna leverera elektricitet då dess egna strömförsörjning var avstängd. Då testet genomfördes stängde man av flera kontrollsystem liksom det automatiska säkerhetssystemet. Det var ett test som innebar stora risker men det var inte första gången man gjorde testet. Under testet uppstod elbrist i kraftnätet och man fick order om att återuppta normal produktion (inför testen hade man gått ner betydligt i reaktoreffekt). När effekten plötsligt ökade saknades vissa effektbromsande isotoper i reaktorhärden vilket startade en kedjereaktion omöjlig att stoppa. Kylvattnet i reaktorn förångades vilket ytterligare ökade effekten och till sist skedde en så kraftig ångexplosion att reaktorkärnan flög 30 meter upp i luften och skadade taket. Då reaktorkärnan har en vikt på 2000 ton förstår man vilka enorma krafter det rörde sig om. En våldsam brand utbröt i de flera ton tunga isolerande blocken av grafit. Då radioaktiva ämnen skapar värme då de sönderfaller blev branden mycket svårsläckt. Det tog brandmän och militärer nio dagar att få branden under kontroll genom att släppa sammanlagt 5 000 ton bly, bor, dolomit, lera och sand från helikoptrar. Strålningen från reaktorbranden var så hög att många av dessa modiga brandmän och helikopterpiloter senare dog. Sovjet försökte först att mörklägga katastrofen men anställda på det svenska kärnkraftsverket Forsmark (1100 kilometer därifrån) upptäckte förhöjd radioaktivitet på måndag morgon den 28 april. Då man kunnat utesluta att radioaktiviteten kom från Sverige riktades snabbt misstankarna mot Sovjetunionen.
Det tog alldeles för lång tid för de sovjetiska myndigheterna att inse hur allvarlig situationen var då mätinstrumenten inte kunde mäta så höga doser av radioaktivitet som fanns i området. Man antog också felaktigt att själva reaktorn var hel. I november 1986 täcktes hela reaktor 4 med 250 000 ton betong för att förhindra ytterligare spridning av radioaktivitet.
Då betongen nu håller på att vittra sönder håller det nu på att byggas en ny sarkofag att täcka den gamla reaktorn med.

Reaktor 4, kärnkraftverket Tjernobyl (Chernobyl).

Man vet än idag inte hur stor den totala dödssiffran efter kärnkraftskatastrofen är då flera olika beräkningar gjorts och dessa skiljer sig åt radikalt. Idag vet man inte hur människor påverkas av små strålningsdoser vilket gör att man brukar räkna de dödsfall som kan knytas direkt till själva olyckan och olycksområdet. 134 räddningsarbetare drabbades av akut strålsjuka i och med räddningsarbetet och av dessa dog 28 av strålningsskador efter bara några månader. Flera räddningsarbetare har under årens lopp avlidit men det går inte att fastställa om alla dödsfallen går att koppla till strålskador de ådragit sig. I beräkningarna har man sällan tagit med faktorer som försämrad mental hälsa till följd av olyckan och tvångsevakueringar. Det man har kunnat påvisa är att fallen av sköldkörtelcancer i Ukraina och Vitryssland ökat till följd av katastrofen. Däremot finns inga indikationer på att andra cancerformer som exempelvis leukemi, magcancer och strupcancer skulle ökat i frekvens i de drabbade områdena. Vissa källor talar om en total dödssiffra på omkring 4000 personer, andra en siffra på bortemot 100 000 personer i hela Europa.

Följderna av katastrofen blev kännbara även i Sverige, dock främst ekonomiska. Gävleområdet drabbades hårdast då radioaktiva partiklar från Tjernobyl landade där. Radioaktiviteten tog upp främst av svamp och även renlav som sedan renar åt utav. Detta gjorde att radioaktivitet sedan kunde spåras i renkött vilket gjorde att rennäringen drabbades hårt ekonomiskt. Även i svensk komjölk upptäckte man förhöjda värden av cesium. Man har även funnit för höga halter av cesium-137 i skjutna vildsvin så sent som år 2012 så konsekvenserna av Tjernobylolyckan gör sig påminda än idag...

Minnesmärke över de räddningsarbetare som dog i Tjernobyl.

Radioaktiviteten i området är fortfarande för hög och kommer att finnas kvar i årtusenden. Forskare räknar med att man kan återbefolka området om omkring 600 år. Nu är ett område med en radie om 30 kilometer från reaktorn avspärrat och tillträde förbjudet för allmänheten. Forskare med särskilda tillstånd liksom några återvändare är de enda som har tillträde till den 2 600 kvadratkilometer stora zonen (Chernobyl Exclusion Zone). Undantag görs också för dagliga organiserade guidade turer i området.

Road to Chernobyl...

Ju längre bort från Kiev och ju närmre den stängda zonen vi kom desto mindre trafik. Minibussen kom fram till den yttre gränsposteringen till den förbjudna och stängda zonen (Dytyatky checkpoint), 30 kilometer från kärnkraftverket Tjernobyl.
Vår guide Olena klev ombord och presenterade sig för oss. Guiderna är anställda av den ukrainska regeringen och har således ingenting med researrangören att göra. Guiderna arbetar i tvåveckorsperioder i zonen och är sedan lediga två veckor.

Dytyatky checkpoint, 30 kilometer från kärnkraftverket Tjernobyl.

Minibussen fortsatte sedan till staden Tjernobyl (Chernobyl) där vi besökte ett enkelt museum och guiden Olena berättade detaljerat om olyckan och om den förbjudna zonen. Olena berättade om vilka regler som gällde för oss besökare i zonen och vi fick sedan skriva under ett papper där vi godkände reglerna. Några av reglerna var bland annat att inom zonen var det förbjudet att dricka alkohol, använda droger, bära vapen, äta utomhus, röka (anses hälsofarligt även i Tjernobylområdet) eller ta med sig något ut från zonen.

Utanför museet besökte vi ett minnesmärke bestående av skyltar med namnen på alla de byar som evakuerades och som nu förvandlats till spökstäder i och med kärnkraftsolyckan. Uppemot 130 000 personer har evakuerats/tvångsförflyttats från området. Staden Tjernobyl ligger ungefär 14 kilometer ifrån kärnkraftsverket. Vi fortsatte sedan längre in i den förbjudna zonen men gjorde flera stopp för att fotografera. Vi kom fram till den innersta gränsposteringen (Leliv checkpoint), endast 10 kilometer från kärnkraftverket Tjernobyl. Denna postering markerar gränsen till den mest radioaktiva delen av den förbjudna zonen.
Detta område kallas ”Dead Zone”. Nu började gula varningsskyltar som varnade för radioaktivitet dyka upp längs vägkanten. På avstånd såg jag den enorma sovjetiska radaranläggningen Duga-3. Radarn användes för att kunna upptäcka fientliga (amerikanska) missiler under det kalla kriget.

Warning Radiation.

Vi gjorde ett stopp i den lilla byn Kopachi som efter olyckan jämnades med marken och grävdes ner. Nu finns endast några fåtal byggnader kvar och vi besökte ett dagis. Min geigermätare började genast att knastra så fort vi klev ur minibussen. Radioaktiviteten visade sig vara betydligt högre på marknivån och Olena förklarade att organiska material såsom träd, gräs och svampar absorberar radioaktivitet mer än fasta ting. Det är alltså bättre att gå på betongplattor eller asfalt istället för på gräs och mossa.
En geigermätare mäter den joniserande strålningen (radioaktiva strålningen) i enheten sievert per timme (Sv/h). Då sievert är en så stor enhet används oftare millisievert (mSv) eller mikrosievert (µSv), en sievert är alltså 1 000 millisievert och 1 000 000 mikrosievert. En dos på en sievert ger akut strålningssjuka och en dos på mellan tre och fem sievert anses dödlig. Min geigermätare visade på 0,12 µSv/h när jag startade den i centrala Kiev vilket är normal bakgrundsstrålning. Nu visade den på drygt 1 µSv/h i brösthöjd men så fort jag höll ner den mot marken stegrade värdet till uppemot 4 µSv/h. Joniserande strålning kan beroende på dos, exponeringstid och sammansättning orsaka celldöd, strålsjuka och cancer. Den lilla mängd strålning som man utsätts för under de få timmarna man vistas i den förbjudna zonen och i närheten av kärnkraftverket Tjernobyl är inte farligt. Man ska givetvis undvika att äta bär, svampar, frukt eller dricka vatten man finner i området. Den största faran i zonen och i framförallt Pripjat är de förfallna husen som riskerar att kollapsa och att det ligger glassplitter och skräp som man kan trampa på.

Min geigermätare...

Jag klev in i den övergivna byggnaden som utgjort byns dagis. Glasskärvor och bråte låg på golvet liksom ett tunt lager damm och smuts. Undervisningsmateriel, leksaker och möbler låg huller om buller. Jag kom in i en sovsal med rostiga och smutsiga våningssängar. Alla glasen i fönstren var trasiga och hela platsen andades olycka och död. För 26 år sedan var det ett dagis fullt med liv och rörelse och nu fanns bara ett tomt skal kvar.

Sovsal i byn Kopachis dagis.

Skyddsmask på...

Turen fortsatte sedan till själva kärnkraftsverket Tjernobyl. På en knapp kilometers avstånd såg vi reaktor 4. Vi gjorde ett kort stopp för att fotografera och Olena sa att vi skulle göra ett längre stopp närmare reaktor 4 efter lunch. Jag hoppade ut och fotograferade reaktorbyggnaden på håll. Det kändes så overkligt att se denna plats som jag bara tidigare läst om och sett på TV. Det var så tyst och på något konstigt sätt rogivande trots att kärnkraftverket har bidragit till så mycket tragedi för så många människor. Min geigermätare visade på blott 1,06 µSv/h. Minibussen fortsatte sedan de tre kilometerna till staden Pripjat (Pripyat).

Den öde och övergivna staden Pripjat.

Staden Pripjat uppfördes 1970 för att husera alla arbetare i kärnkraftverket och deras familjer. Kärnkraftverket uppfördes samma år och var en av de största kärnkraftverken i Europa. Allt i området kretsade kring kärnkraftverket V.I. Lenin (som det hette under Sovjettiden) och Pripjat kallades även för ”Atomograd”. Staden hade omkring 49 400 invånare 1986. Medelåldern var endast 26 år och staden var en levande och blomstrande stad byggd enligt den allra senaste Sovjetiska modellen. Här fanns skolor, matbutiker, dagis, sporthall, biograf, kaféer och parker. Våren hade kommit till Pripjat och man förberedde 1 maj firandet. I staden var man helt ovetande om vilken katastrof som hotade. Brandröken från kärnkraftverket V.I. Lenin var dock betydligt farligare och giftigare än man först trodde... Hela staden Pripjat evakuerades på alla dess invånare på eftermiddagen den 27 april. Det tog knappt fyra timmar för 1100 bussar och några tåg att tömma staden på dess nästan 50 000 invånare.
50 000 invånare är ungefär vad som bor i de svenska städerna Luleå, Sundsvall och Trollhättan… Invånarna fick besked om att de skulle evakueras tillfälligt i tre dagar medan staden sanerades och fick därför endast ta med sig pengar, identitetshandlingar och minimalt med packning. Det var en lögn... Jägare sköt senare de kvarlämnade husdjuren.
Staden var inte äldre än sexton år då den övergavs. Tjernobyl är namnet på katastrofen men staden Pripjat har blivit symbolen för den, som ett modernt Pompeji...

Spökstaden Pripjat.

Minibussen kom fram till en skylt där det stod "Pripjat" med kyrilliska bokstäver. En ensam vakt lyfte på en enkel bom och vi fick fortsätta. Den smala gatan vi körde på kantades av träd och genom träden skymtade stora bostadshus. Minibussen stannade och vi klev ur vid en större vägkorsning. Det visade sig att den smala gatan var Pripjats huvudgata, nu med träd och gräs som växte ur sprickor i vägen. Olena tog täten och mina två kameror gick varma.

Staden har förvandlats till en skog med höghus.

Vi passerade ”Café Pripjat” med utsikt över floden med samma namn som staden. Olena visade oss bilder hur staden såg ut för 26 år sedan då den var full av liv och rörelse. Nu var staden en tyst spökstad. Under årens lopp har de flesta lägenheterna i staden plundrats av personer som olovligen tagit sig in i staden. Stöldgods som TV-apparater och möbler men även handfat och toalettstolar från Pripjat dök sedan upp på marknader, allt givetvis radioaktivt.
De flesta fönsterrutor i staden har krossats för att på så sätt bättre vädra ut radioaktiviteten, av samma anledning är de flesta dörrar och portar i staden borttagna eller vidöppna. Det enda som hördes emellanåt var Olenas röst och våra steg. Jag stannade en stund nere vid floden och fotograferade några övergiva båtar. Det var verkligen knäpptyst i staden...

Pripjat - Den tysta staden.

Vi passerade en skola och Olena förklarade att på grund av rasrisken fick vi inte gå in i några byggnader. Några i gruppen trotsade henne och gick in en bra bit i skolbyggnaden. Märkbart irriterad fortsatte Olena guidningen och vi kom fram till en byggnad där stora delar av den var raserade. Hon pekade på byggnaden och sade iskallt att detta var baksidan av samma skolbyggnad som hon tidigare visade. De personer som tidigare trotsat hennes uppmaning såg nu ordentligt skärrade ut...

Skolbyggnad i Pripjat.

Raserad byggnad i Pripjat.

Vi promenerade runt i spökstaden och Olena visade oss de mest sevärda byggnaderna som kulturpalatset "Energetik", hotellet Polissya och de högsta bostadshusen.

Hotell Polissya i Pripjat.

Bakom kulturpalatset ligger en av Pripjats mest ikoniska sevärdheter, stadens nöjesfält med dess höga pariserhjul.

Pariserhjulet i Pripjat (Pripyat).

Pripjats nöjesfält skulle invigas den 1 maj 1986, det vill säga bara fem dagar efter kärnkraftsolyckan. Den öppna platsen framför pariserhjulet användes som landningsplats för helikoptrar som användes i saneringsarbetet vid kärnkraftverket och i zonen. Detta innebär att just denna plats är den mest radioaktiva i hela Pripjat. Själva den öppna betongytan är idag relativt säker då regnvatten har spolat bort de radioaktiva partiklarna men dessa är istället koncentrerade alldeles vid kanten av betongplattorna. I Pripyat uppmätte man så höga doser som 835 000 µSv/h ett knappt dygn efter olyckan. Vid 100 µSv/h bör man söka skydd inomhus...

Radioaktiva radiobilar.

Mina kameror gick på högvarv när jag utforskade nöjesfältet. Det stora pariserhjulet stod nu som en öde och rostig symbol för hela staden. Färgen på radiobilarna höll på att lossna och stora färgflagor hade trillat ner på marken och blandats med trädens fallna höstlöv. Radioaktiviteten i gräset och mossan här visade sig vara rejält förhöjd.

Vi fortsatte sedan promenaden genom den tysta och öde staden. Jag kom att tänka på filmer som ”28 dagar senare”, ”I Am Legend” och ”Vägen” men det här är på riktigt! Att promenera omkring i tystnaden i Pripjat är kusligt, spännande och otroligt intressant på en och samma gång…

Höst i Pripyat.

Moder natur tog över staden på mindre än 20 år, att promenera omkring i Pripjat är inte som att gå i en stad med träd utan mer som att gå omkring i en skog med höghus... Jag passerade en byggnad och kikade in. Där inne fanns stora plakat föreställa Sovjetiska politiker och ledare i kommunistpartiet. Dessa plakat var tänkta att användas under 1 majfirandet, nu stod de helt orörda bland möbler och annan trasig inredning. Jag vågade mig in några steg och knäppte av några kort.

Tyvärr var stoppet i Pripjat alldeles för kort. Jag hade med lätthet kunnat tillbringat en heldag och utforskat staden. Inga andra människor sågs till under vårt besök i Pripjat förutom de andra nio deltagarna, guiden Olena och vår tystlåtne chaufför. Besöket i Pripjat var höjdpunkten på hela dagsturen men det kändes verkligen konstigt och faktiskt en smula fel att turista i ett katastrofområde och promenera runt där människor blivit tvångsförflyttade från sina hem...

Helt öde och knäpptyst.

Nu hade det blivit lunchdags och vi kördes till en matsal inte långt ifrån kärnkraftverket. Detta var en matsal avsedd för arbetarna i området och lunchen ingick i biljettpriset för dagsturen. Innan vi fick tillträde till matsalen var vi tvungna att passera en stor dosimeter som mätte vår stråldos. Var strålningen för hög på någon av oss fick vi inte passera... Att någon av oss skulle ha fått några förhöjda stråldoser är minimal men ett utmärkt sätt att skrämmas på.
Jag ställde mig i dosimetern och några lampor lös. Efter några sekunder tändes rätt lampa och jag var fri att passera genom en metallbygel.

Dosimeter i Tjernobyl.

En trappa upp låg den stora matsalen vilken påminde om en skolbespisning, dock betydligt kalare och tråkigare. Maten som serverades var typiskt ukrainsk husmanskost som rödbetssoppan borsjtj (som faktiskt har sitt ursprung i just Ukraina). Det serverades även köttgryta med ris, en sallad och till efterrätt ett fat med pannkakor med fyllning. Maten gick ner men var inte någon kulinarisk sensation precis.

Lunch i Tjernobyl.

Efter lunchen körde minibussen längs kanalerna med kylningsvatten och stannade till vid en järnvägsbro. Det var dags att mata malarna i kanalerna. Olena hade tagit med sig en påse med bröd som vi sedan matade malarna med från bron. Vilka enorma bestar som gömde sig i vattnet! Några av malarna var nästan tre meter långa så det var ingen ide att smula sönder brödskivorna utan man fick slänga i dem hela...

Efter att ha matat de glupska jättemalarna körde vi vidare och stannade bara hundra meter från reaktor 4. Det kändes både spännande och kusligt på samma gång. Det var ju faktiskt här som katastrofen hände som påverkade miljontals människor. Jag gick närmare och från knappt 300 meters avstånd från reaktor 4 såg jag hur min geigermätare steg upp till närmare 5 µSv/h. Denna strålningsdos är den samma om man befinner sig i ett flygplan på 12 000 meters höjd. I närheten höll man på att uppföra en ny sarkofag att placera över reaktorbyggnaden. Av någon konstig anledning var det strängeligen förbjudet att fotografera denna.

Jag framför kärnreaktor 4 i Tjernobyl.

Geigermätaren visar 3,60 µSv/h...

Efter detta sista fotostopp styrde vår chaufför bussen tillbaka till Dytyatki checkpoint där vi fick passera en dosimeter innan fortsatt färd tillbaka till Kiev. Jag kan verkligen rekommendera en dagstur till Tjernobyl, Pripjat och den förbjudna zonen. Höjdpunkten var att promenera omkring i spökstaden Pripjat och turen var verkligen värd varenda krona.

Punktligt och prick klockan 18:00 släpptes vi av ett stenkast från Självständighetstorget (Majdan Nezalezjnosti). Jag tänkte hinna med att se några av stadens sevärdheter innan solen gick ner. Jag hade sällskap med Robert, en tysk som var med på dagsturen till Tjernobyl, och vi styrde våra steg mot Andrijiviskysluttningen. Vi promenerade längs med Mykhailivskagatan från Självständighetstorgets norra ände. Kiev är en väldigt backig stad visade det sig och gatan lutade brant uppför. Efter den branta backen kom vi fram till Mykhailivskatorget i Kievs äldsta stadsdel Podil.

Mykhailivskatorget i Kiev.

Mykhailivskatorget domineras av det vackra St. Mikaelsklostret (Mykhaylivskyi zolotoverkhyi monastyr) i ukrainsk barockstil med sin ljusblåa fasad och guldkupoler. På platsen har det funnits ett kloster sedan medeltiden. Kyrkobyggnaden och dess klocktorn uppfördes på 1700-talet men förstördes på 1930-talet av sovjetiska myndigheter. Den nuvarande byggnaden återuppfördes och restaurerades varsamt för att invigas så sent som 1999.

St. Mikaelsklostret (Mykhaylivskyi zolotoverkhyi monastyr) med sina guldkupoler.

Jag och Robert fortsatte en bit och hamnade på toppen av Andrijivskyjsluttningen (Andriyivsky uzviz). Denna 750 meter långa kullerstensbelagda sluttning är en av stadens främsta sevärdheter. Andrijivskyjsluttningen slingrar sig brant nedåt och kantas av försäljningsstånd, souvenirbutiker, små konstgallerior, restauranger och mysiga kaféer.

Andrijivskyjsluttningen (Andriyivsky uzviz).

I sluttningens början finner man den vackra barockkyrkan S:t Andreaskyrkan på en höjd. Det är S:t Andreaskyrkan som gett kullerstensgatan dess namn. Kyrkan uppfördes mellan 1747 och 1754.

S:t Andreaskyrkan vid Andrijivskyjsluttningen.

Jag sade adjö till Robert vars vandrarhem låg nedanför sluttningen och jag fortsatte att utforska Kiev på egen hand. Solen höll på att gå ner och det mörknade fort. Jag tog tunnelbanan från stationen Kontraktova Ploshcha till stationen Maidan Nezalezhnosti (Självständighetstorget).
Under själva torget ligger det stora shoppingkomplexet Globus som består av nästan 200 butiker fördelade på tre våningsplan under jord. Jag tittade runt i några butiker en stund innan jag bestämde mig för att ta mig till gatunivån igen. Utanför hade solen gått ner och det duggregnade från den mörka kvällshimlen.
Jag styrde stegen tillbaka mot mitt hotell.

Det hade blivit dags för en sen middag och jag klev in på restaurangen Mafia snett mittemot mitt hotell. Restaurangen serverar bland annat meterlånga pizzor (!) men det får bli en annan gång. En servitris sa att det tyvärr inte fanns några lediga bord på insidan men att det fanns plats på deras uteservering under tak. Jag blev visad till ett ledigt bord och fick en meny på engelska. Medan jag bläddrade i menyn kom en servitris förbi och bjöd på ett litet glas citronlikör, en trevlig gest men likören var inget vidare då den luktade toalettrengöringsmedel. Jag beställde in ett fat med tunna skivor med lufttorkad skinka (italiensk prosciutto di Parma och spansk serranoskinka), italiensk salami, små ättiksgurkor och krutonger med sesamfrön. Till detta passade ett glas torrt ukrainskt rödvin (Cabernet Koktebel) utmärkt.
Ukraina har flera vinproducenter varav de flesta på Krimhalvön. Vin från Ukraina är i regel mycket sött. Jag njöt både av vinet och maten men framför allt av att återigen vara på resande fot och få upptäcka ett nytt resmål. Det fanns plats för efterrätt så det fick bli glass och kaffe efter maten. Notan slutade på blygsamma 187 hryvnja (knappt 150 kronor).

Det är inte dyrt att äta på restaurang i Kiev.

Efter restaurangbesöket promenerade jag de några få hundra metrarna tillbaka till mitt hotell. Jag lade mig ganska tidigt då jag hade planerat att gå upp tidigt nästa dag för att se mer av den vackra staden Kiev.

Jag åt min frukost på hotellet och tittade ut genom de stora panoramafönstren i matsalen. Vädret var gråmulet men så länge det var uppehåll var jag nöjd. Jag styrde stegen till Självständighetstorget. Torget domineras av en hög pelare som pryds av den slaviska skyddsgudinnan Berehynia på toppen. Denna pelare restes 2001 på platsen för en tidigare Leninstaty.

Självständighetstorget (Maidan Nezalezhnosti) i centrala Kiev.

Står man på torget går det inte att undgå att fästa blicken på den gigantiska byggnaden vid ena änden som utgör Hotel Ukrayina. Hotellet uppfördes 1961 som ”Hotel Moskva” men bytte till sitt nuvarande namn 1991 då Ukraina blev självständigt. Hotellet har 373 rum och trots dess mäktiga fasad och perfekta läge mitt i centrum är det klassificerat till blott tre stjärnor och är långt ifrån det dyraste hotellet i området.

Hotel Ukrayina, Kiev.

Jag fortsatte uppför den branta gatan Institutskaya där jag passerade världens största ”blomsterklocka” framför Oktoberpalatset (Zhovtnevy palats). Byggnaden totalförstördes under andra världskriget men återuppfördes mellan 1952 0ch 1959. Sedan 1991 inrymmer palatsbyggnaden Internationella kultur- och konstcentret (Mizhnarodny tsentr kul'tury i mystetstv).

Blomsterklockan framför Oktoberpalatset.

Efter en tiominuterspromenad kom jag fram till nästa sevärdhet på min egenkomponerade sightseeinglista, Huset med chimärer/House with Chimaeras (Budynok z khymeramy på ukrainska) på Bankovagatan. Denna gråa betongbyggnad går även under namnet Gorodetsky House efter arkitekten Vladislav Gorodetsky som lät uppföra huset 1901-1902. Huset är byggt i jugendstil och är mest känt för sina otroligt detaljerade figurer på fasaden föreställandes grodor, noshörningar, ormar och sjöjungfrur.

Huset med chimärer på Bankovagatan.

Fantasifulla dekorationer på husfasaden.

För sin säregna stil har Vladislav Gorodetsky fått smeknamnet ”Kievs Gaudí” efter den katalanska arkitekten Antoni Gaudí. Mittemot House with Chimaeras står den ståtliga byggnaden som inrymmer presidentens kansli.

Bakom de ukrainska flaggorna syns Huset med chimärer.

Presidential Administration Building, Bankova Street.

Hela Bankovagatan är avstängd för biltrafik. Jag såg på min karta att det var en bra bit till nästa tunnelbanestation så jag beslutade mig för att ta en taxi. Efter en bra stund stannade en ledig taxibil. Chauffören vill ha 80 hryvnja för att köra mig till Nationalmuseet för historien om det Stora fosterländska kriget (The National Museum of the History of the Great Patriotic War). Jag erbjöd honom 50 hryvnja, chauffören svarade 60 vilket blev det slutgiltiga priset.
I Ukraina använder taxichaufförerna inte taxameter utan priset får man göra upp om innan resan. Taxichauffören frågade mig varifrån jag kom och efter att jag avslöjat att jag var svensk kom flera gliringar om fotbollsmatchen mellan Ukraina och Sverige som spelades 11 juni. Matchen vann som bekant Ukraina med 2 – 1 på hemmaplan, Andrij Sjevtjenko gjorde båda målen...
Den fotbollstokige taxichauffören släppte av mig utanför entrén till The National Museum of the History of the Great Patriotic War (of 1941-1945). Nationalmuseet utgör ett enormt område till minne över kriget mellan Tyskland och Sovjetunionen 1941-1945 (Stora fosterländska kriget). Jag betalade inträdesavgiften som var tio hryvnja. Då jag bar på en stor systemkamera fick jag punga ut med ytterligare tio hryvnja för ett fototillstånd. I museiområdet stod flera kanoner, stridsvagnar och annan militär utrustning till beskådning.
Jag passerade en rysktillverkad attackhelikopter Mil Mi-24V (NATO-beteckning ”Hind-E”). För fem hryvnja fick jag provsitta attackhelikoptern...

Jag provsitter en Mi-24-helikopter.

Mil Mi-24 är en av världens mest kända militära helikoptrar och har använts i flera väpnade konflikter världen över. Helikoptern har även förekommit i filmer som Air Force One (1997), Blood Diamond (2006), Rambo: First Blood Part II (1985), Rambo III (1988) och Red Dawn (1984).

Attackhelikopter Mil Mi-24V.

Jag passerade några sovjetiska stridsvagnar, bland annat T-55 och T-64. En bit därifrån fanns ett utomhusmuseum med ännu fler stridsvagnar men även flygplan och några båtar. Jag betalade tre hryvnja i inträdesavgift. Här fanns mängder av stridsmateriel från tidigt 1900-tal fram till 1980-tal. Om man ville kunde man för en mindre summa provsitta en MiG-23 (NATO-beteckning ”Flogger”).

MiG-23 "Flogger".

En anställd museiguide fotograferade mig på en ZIS-6-lastbil med raketartillerisystemet BM-13 med Katyusharaketer monterat på flaket. Det var just en Katyusharaket avfyrad från Libanon som slog ner inte många kilometer från där jag befann mig en natt i Israel 1996...

Katyusharaketer.

Den mest iögonfallande sevärdheten i hela museiområdet är den 62 meter höga Moderlandstatyn (Rodina Mat) i rostfritt stål. Statyn är rest på toppen av den 40 meter höga museibyggnaden vilket gör att statyn sträcker sig 102 meter över marken och syns över stora delar av huvudstaden. Svärdet i statyns resta högerarm mäter hela sexton meter! På den stora öppna planen framför museibyggnaden stod två stridsvagnar, en blåmålad ukrainsk T-80UD och en gulmålad sovjetisk T-62 dekorerade med påmålade blommor och fjärilar.

Jag klev in i den stora museibyggnaden och betalade 50 hryvnja för att för att få tillträde till utsiktsplatsen på 36 meters höjd. Priset för att ta sig upp till utsiktsplatsen på 91 meters höjd kostade hela 200 hryvnja vilket jag tyckte var i dyraste laget. Givetvis tillkom en kostnad på ytterligare tio hryvnja då jag hade en kamera. Jag suckade, att som fotograf få betala för att ta kort är som att få betala för att andas. Nu var det ändå småsummor det rörde sig om men fortfarande mycket irriterande.

Den 62 meter höga Moderlandstatyn (Rodina Mat).

Jag åkte upp till utsiktsplatsen tillsammans med en guide från museet i en pytteliten smal hiss. Utsikten från 36 meters höjd var fullt tillräcklig och jag blickade ut över Kiev och dess omgivningar en bra stund. Jag åkte sedan hissen ner till marknivå igen. Museet visade stolt upp utrustning, vapen och uniformer som användes då Sovjetunionen besegrade tyskarna under andra världskriget. Få av montrarna hade informationstavlor på engelska så jag passerade utställningshallarna relativt snabbt. På utsidan passerade jag gigantiska monument föreställande soldater och frihetskämpar.

Efter några hundra meter kom jag fram till Petjerskaklostret (Kyievo-Pecherska lavra), även känt som Grottklostret. På utsidan såldes godis, läsk och glass vid sidan av kors, ikoner och andra souvenirer.

 

Fortsättning på min reseskildring